Hej, jag heter Bengt och är en alkoholist!

Jag växte upp i en familj, där jag var enda barnet i tolv år. Sedan fick jag en syster. Min far var diversearbetare först. Jobbade på många olika ställen. Bryggeri, oljefabrik, i skogen, vägbygge m m. När jag var ca 7 år började han handla med skrot och lump som sin far. Han köpte bil och trivdes med det fria livet. Men drack inte mindre för det. Så länge jag kan minnas söp han i perioder. Försvann några dagar och gjorde av med alla pengar. Det höll på så, så länge han levde. Blev värre och värre. Började med tabletter 1955 och kunde aldrig sluta med det. Han var med i Länkarna, och jag har tillbringat några år av min barndom i Länkarna och tillsammans med andra 'länkbarn'. Det var en fin tid. Det gav lindring att vara med andra som hade samma problem. Jag slapp ljuga och dölja. Annars var det ju det som gällde. Inte avslöja hur det egentligen stod till med min far.

Mor jobbade de första åren som tyglagerska på en yllefabrik. Sedan hade hon lagning hemma, och ett av våra två små rum var helt upptaget av ett jättebord med glasskiva, där hon rullade upp tygpackarna och synade dem. Så småningom slutade hon jobba och skötte bara telefonen. Far annonserade varje vecka och hon tog emot. Mor drack inte men fick dåliga nerver och blev tablettberoende, men inte missbrukare.

Jag hade mässlingen 1949 och fick ett hjärtfel, som gjorde att jag skulle ta det försiktigt, och därför blev det aktuellt att söka in på läroverket. Jag kom in och så blev det så småningom studenten på latinlinjen. Jag var den första i min släkt som tog studenten. Det var en härlig revansch för min familj. Jag var stolt.

Mor och jag bekämpade alkoholen med alla medel. Att jag en gång skulle dricka själv, var något otänkbart. Första gången jag var berusad var i Wien. Mot alla odds kom jag på utlandsresa 1962, 17 år gammal. Det var med en tysk, som far hade börjat sälja TV-apparater tillsammans med. Far körde nämligen ut på landsbygden och sålde begagnade kläder och hade många presumtiva TV-kunder där. Det var 1959-1964 ungefär. Rudolf kom från Sudettyskland i Tjeckoslovakien, och hade 'flytt' till Sverige efter kriget, och han hade många släktingar utspridda i Tyskland och Österrike. Jag fick följa med, när han skulle åka och besöka dem 1962. Vi åkte i hans Volvo Duett. Det var en lång resa. Vi var borta i fem veckor.

I Wien bodde hans faster och hennes familj. Vi var på Pratern en kväll och då drack jag både öl och vin, och jag tyckte det var en härlig känsla. Jag var helt överförtjust. På natten var det hemskt. Jag spydde på golvet och låg sedan på knä hela natten på toaletten ute i trapphuset. Allt snurrade och jag bara spydde. Jag svor att aldrig någonsin dricka något mera.

Det höll jag i ca tre månader. Då träffade jag en kväll en kompis från länktiden. Han berättade att han hade börjat åka ut och dansa och ville att jag skulle följa med. Så började drickandet på allvar. Varje lördag under flera år framåt var jag ute på dans, och aldrig att jag var nykter. Vi gick på restaurang först och drack vin - Samos. Sedan åkte vi buss till ett dansställe utanför stan. Ofta gick vi på hotellet där också och drack grogg.

Nå, jag tog studenten med fina betyg. Jag gjorde lumpen i Stockholm. Jag började plugga i Lund. Men jag avbröt och började vikariera som lärare och hamnade 1967 i Olofström. Där träffade jag min fru. Åkte med henne till Lund 1970 och tog upp studierna. Tyska och svenska.
Examen 1974. Då var vi gifta. Började jobba i Olofström igen. Byggde hus. Fick barn. En pojke och en flicka.

Jag var duktig och arbetsam. Lyckades med allt. Men drack. Och åt tabletter. Depressioner och ångest hade jag dragits med sedan jag var 20. Tog antidepressiv medicin i perioder och bensodizepiner.

Drack 'socialt' utåt men destruktivt bakom kulisserna. Missbrukade tabletter mer och mer. Under 80-talet tilltog korsmissbruket katastrofalt. Jag åt 2,5 mg Temesta som karameller. 20-30 om dagen. Drack på det. Otroligt att jag kunde jobba. Rohypnol. Valium. Sobril. Xanor. Nitrzepam. Stesolid. Gick till flera läkare parallellt. Gömde sprit och öl. Drack när jag steg upp, sköljde ned tabletter med sprit. Åkte till skolan. Inte förrän det sista halvåret 1988 reagerade elever och kollegor.

Utan att ha varit sjukskriven någon gång för mina verkliga problem kastade jag in handduken omkring den 20 september 1988. Åkte till mentalsjukhus. Därifrån till Provita i Malmö. Min svärfar var sjuk i cancer och dog när jag varit på Provita en vecka. Vår värld rasade. Jag var bortom allt hopp om bättring. En fruktansvärd abstinens härjade med mig i två månader. Några få dagar var skapliga. Efter 9 veckor kom jag hem och drabbades av en ångestattack av värsta slag. Jag såg inte något hopp.

Som genom ett under tog jag mig i alla fall iväg till ett AA-möte i Karlshamn, och det visade sig vara det halmstrå som skulle rädda mig. Mötena där måndag, onsdag, fredag blev min tillflykt. Jag tog även tag i eftervården i Malmö. En dag i veckan under ett år körde jag till eftervård i Malmö. Tre kvällar i veckan gick jag på AA. Vi startade gruppen i Olofström 1989 i maj. Livet började ljusna. Jag var halvt sjukskriven ett år och hann därför engagera mig mycket i AA. 1990 på hösten började jag jobba heltid igen. Nu var livet roligt. Det hade det inte varit på 10 år.

Jag har förändrats mycket under de här åren. Jag har ingen ångest mera. Inga depressioner. Jag är lugn och orkar mycket. Jag är aldrig spänd och nervös. Det känns som om jag kommit fram dit jag skulle. Jag tände på datorisering i skolan, och det blev en kick för mig. Jag som inte klarade av att ställa om klockan från sommartid till vintertid! Jag blev en som gick före i den nya utvecklingen på skolan. Jag tog hand om biblioteket och fick fria händer där. Det är nu ett välutvecklat modernt skolbibliotek, som är en viktig resurs i skolans pedagogiska utveckling.

Jag undervisar fortfarande i tyska och använder datorer, TV, musik, inlärningsstudio. Jag längtar till varje ny dag. Under alla åren har jag gått på AA-möten tre kvällar i veckan. Det är mina andningshål. De ger mig de marginaler jag behöver. Hade jag inte gått dit, så hade jag arbetat de timmarna också, och det hade jag nog inte klarat av. Jag har lite mer än full tjänst för närvarande, men känner aldrig att det är för mycket eller att det är jobbigt. De dagar det är möte ser jag fram emot det hela dagen.

Jag fattar fortfarande inte att det är sant. Att mitt liv kunde vända på det sättet. När allt var så mörkt, så slut.... Jag kan bara förklara det med Guds nåd. Jag kan bara tacka. Och göra vad jag kan för att sådana goda under ska kunna nå fler människor. AA har uppfyllt mitt liv med lust och glädje. Jag kan aldrig betala tillbaka, bara ge allt jag får vidare.

Tack om ni lyssnat!

Bengt J